Knutby som teater

Om fem dagar är det premiär för teaterföreställningen om Knutby-sekten. Jag har fått frågan om jag inte ska se pjäsen och har varit tveksam, men efter att ha läst artikeln i DN, bestämde jag mig för att avstå.

Eftersom teaterdramat verkar vara en realistisk berättelse om kända händelser, skulle inget nytt uppenbaras för mig. Jag skulle bara bli påmind om hur en manipulativ lycksökerska fångar in några likasinnade för att tillfredsställa sina giriga begär.

Några dagar efter premiären kommer jag antagligen att stå öga mot öga med pajasen Peter Gembäck, en av de så kallade pastorer som har medverkat till att mentalt förslava många otrygga andligt sökande ungdomar. Det mötet skulle kunna bli explosivt om jag nyligen hade rekapitulerat allt som dessa cyniska andlighetens profitörer har gjort sig skyldiga till.

Artikelcitat:

Det handlar om något som finns i oss alla, säger Eva Dahlman och hon poängterar med eftertryck att församlingen i Knutby består av människor som vill det goda. Och som gör gott, som att arbeta med välgörenhet."

Jag tror inte att det finns några goda avsikter kvar längre i den inre sektkretsen. Nu gäller det bara att cementera den andliga fångenskap som de har lyckats skapa hos den bänkutfyllnad som försörjer dem. Utan deras offer skulle sex bluffpastorer tvingas förödmjuka sig hos socialförvaltningen för att klara sitt uppehälle.

- Jag förstår varför man går med. Det är skönt att leva rätt, med fasta regler och att överlåta sig till något större. Det handlar inte om några idioter eller galningar utan om vanliga människor med hjärta, precis som inom vänsterrörelsen, säger hon.

Det stämmer antagligen väl in på de flesta av medlemmarna i Knutby-sekten, och de inser inte att de utnyttjas av ett gäng charlataner.

Den stora frågan är vad som händer med en när det börjar gå för långt, varför man stannar fast man blir misshandlad.

Det rör sig om en normaliseringsprocess, säger Eva Dahlman, att man normaliserar alltmer groteska och grymma förhållanden för att kunna leva. Och för att slippa stötas ut ur gemenskapen.

De flesta av medlemmarna är antagligen helt övertygade om att Kristi Brud verkligen tar emot rationella budskap från Gud, budskap som detaljreglerar sektmedlemmarnas liv.

De tror kanske på fullt allvar att de hamnar i helvetet om de lämnar församlingen.

De tror kanske på fullt allvar att de ska få se sin ledare vid Jesu högra sida om de härdar ut ytterligare en kort tid.

De tror kanske på fullt allvar att världens ände är nära och att de är utvalda till att utgöra bröllopsfölje i Paradiset.

Jag tänker inte se pjäsen, den kan få mig att må riktigt illa.

Jag hoppas att åtminstone några av sektmedlemmarna inser att två pastorsfruar har offrats för att sektledningen har skapat en sjuk församlingsmentalitet.